Brunnbäcks monument

Inte långt från Tolvmansgården, Karlfeldtsgården, alldeles invid RV 70, står vid Dalälvens strand minnesmärket över det betydelsefulla slaget som utkämpades där år 1521, då dalkarlarna under sitt frihetskrig mot danske kungen slog och fördrev danskarna ur provinsen Dalarna.

Slaget vid Brunnbäck (troligen 6 april 1521) och slaget vid Västerås 29 april 1521, vilka båda var stora segrar för allmogen och Gustav Eriksson Vasa. Slagen möjliggjorde att Gustav Eriksson kunde välta den danska kungamakten, över ända och att den svenska nationalstaten kunde bildas 6 juni 1523. Dalkarlarnas anförare var Peder Svensson i Vibberboda och Olof Bonde från Norrbärke, vars namn finns inristade i två av stenarna som omger monumentet. Folkarebygdens kände son, nobelpristagaren i litteratur, Erik Axel Karlfeldt, höll vid 400-årsminnet av Slaget vid Brunnbäck ett berömt tal, för övrigt det enda han höll i sin hembygd. Här vid Brunnbäcks färja, gick förr vägen från Dalarna till Stockholm. Man skulle kunna kalla platsen "Dalarnas lås". Här passerade Dalarnas ungdom på 1700- och 1800-talen regelbundet på sin väg till och från "herrarbete" i Stockholm, det vill säga de gick till fots två gånger om året, efter sådd och efter skörd. I Stockholm arbetade man hos och åt "herrarna": kullorna (flickorna) som pigor, trädgårds- och parkarbetare, murarsmäckor och roddarkullor; masarna (grabbarna) som husbyggare, vedhuggare, stenläggare och järnbärare vid Järntorget. De var eftersökta – och blev allmänbildade! Erik Axel Karlfeldt skrev dem till ära 1897 dikten DALMARSCH: "Marschen går till Tuna på hed och backar bruna, marschen går till Mora och bergen de blå. Bergslagsmän på vreten, som sträfven och arbeten, gån med oss upp till Siljan i dalamarschens takt. Gån med och skåden landen, där kyrkorna på stranden stå glimmande som liljan uti sin vita prakt. Se, hagarna sig färga som eld vid Brunnbäcks färja, och älf och bäckar rinna med hög och höstlig låt. Inunder mörka skyar vi hälsa våra byar. För oss ska vaxljus brinna, för oss ska föras ståt." Klart att det blev fest, när kullorna och masarna återvände hem, med en slant på fickan – "två riksdaler hade jag, när jag gick hem igen"!