Varje steg i tillverkningen från träbit till färdigmålad dalahäst är ett hantverk i sig. John Eriksson utgör en viktig del i den kedjan. Han är en av de täljare som sitter i sina hem och arbetar med Sveriges mesta ikon. Med täljkniven i hand och radion i snickerboa på förser han dalahästarna sina mjuka följsamma former.
Träflisorna bildar en allt tätare ring kring stolen där John Eriksson sitter och täljer. Händerna rör sig vant över den ofärgade trähästen, greppet om den sylvassa täljkniven är stadigt. De kantiga vinklarna blir allt färre och fram växer istället de mjuka former som känns när man stryker handen över de färdigmålade dalahästarna.
– Det går att sitta ute och tälja ibland, i trädgården eller på badstranden. Jag har suttit i båten på Siljan och täljt också. Rodde ut till en kobbe och satte mig, säger John och låter för en kort stund kniven vila.
Han är en av de ungefär 50–60 täljare som arbetar för Nils Olsson Dalahästar. De som året runt sitter i sina hem och mejslar fram de välkända Sverigeikonerna. Täljarna hämtar säckar med tillsågade ämnen i fabriken i Nusnäs, runt 130 blivande hästar i varje. Sen går de hem och börjar tälja. Vissa täljer fler, andra färre. Vissa sitter hela dagarna och har täljningen som sin största inkomstkälla. Andra täljer mer sporadiskt, sätter sig när andan faller på. John berättar skrattande historien om mannen som hämtade en säck hästar för några år sedan, men som fortfarande inte levererat tillbaka.
– För mig blir det någon timme då och då. Jag skulle inte kunna sitta från morgon till kväll och bara tälja. Tillslut måste jag ha ett break. Då tar jag bilen och åker en sväng, sen kan jag fortsätta igen.
Han är pensionär efter över 40 år vid Vägverket. Sonen täljde dalahästar och tyckte att fadern också borde testa.
– Så jag tog hem några hästar, provade och sen fortsatte det. Jag har min lilla rastkoja som jag gjort om till snickerboa här på gården. Det är inte så stort, men här finns allt jag behöver efter mitt eget huvud och behov. En liten bandsåg, borrmaskin, en snickarbänk, mina verktyg.
Det tar honom ungefär 20–25 minuter att tälja en häst. Enligt honom själv är det rätt långsamt, men tillägger att det också märks på resultatet att han tar sig tiden. För han är noggrann med kniven, när han försiktigt skalar bort flisa efter flisa från det ofärgade hästämnet.
– Det är ingen brådska för mig. Plus att jag är rädd om mina dragspelsfingrar.
För vid sidan av täljningen, jakten och hundarna är det dragspelandet som gäller. Han är med i Orsa Dragspelsklubb, som har mycket att göra sommartid, med midsommarfiranden, spelningar och Orsayror.
– Hos mig står radion på från morgon till kväll. Det får inte vara tyst och jag lyssnar på allt möjligt. Oftast blir det Siljansradion, men det blir också mycket cd-skivor med dragspelsmusik för att lära mig nya låtar.
Sommartid sitter han även i fabriken i Nusnäs och täljer, så att besökare kan se alla steg i tillverkningen. Annars är sommaren lågsäsong för hemmatäljarna – då har många annat för sig. Semestertider. På hösten drar det sedan igång ordentligt igen. Bandsågen i fabriken går på högvarv för att ta fram ämnen till alla som då är redo att sätta sig med trähästarna. Samtidigt är det är svårt med återväxten. De flesta som täljer i dag är pensionärer likt John. ”Ungdomarna” i gänget är i medelåldern och det blir allt svårare att få tag i folk, vilket han tycker är synd.
– Det är en avkoppling och kul att se vad man kan åstadkomma. Sen är det ju roligt att tälja, plus att det blir ett extra tillskott i kassan. Dalahästen är ju verkligen en kändis och har blivit en riktig Sverigesymbol. Det är kul att få vara med på ett hörn och kunna bidra i det sammanhanget.
